Irak

Irakkriget förstörde stora delar av landet och ledde till att 3 miljoner människor tvingades fly. Fortfarande pågår väpnande strider i landet. Irak har samtidigt gått in i en fredligare period och ekonomin växer. Arbetsmarknadslagarna betonar de fackliga rättigheterna, men fackföreningsrörelsen är svag.

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
437 000 km²
Huvudstad
Bagdad
Religion
Cirka 65 procent är shiamuslimer och 30 procent sunnimuslimer, därutöver finns kristna med flera
Invånare
39 miljoner
BNP/Invånare
17 3400 US-dollar
Språk
De flesta talar arabiska, andra språk är kurdiska, assyriska och armeniska
UNDP/HDI
Ranking: 120, Index: 0.685. UNDP, 2018.
Ratificerade kärnkonventioner:
29 – 87 – 98 – 100 – 105 – 111 – 138 – 182

Arbetsmarknad: 

Iraks viktigaste näringar är utvinning och förädling av olja. Samtidigt är det sektorer med relativt få jobb. Andra anställningar finns inom den offentliga sektorn och i mindre industrier. Ytterligare en stor bransch är den privata säkerhetsindustrin. Den informella sektorn är omfattande, särskilt inom servicenäringar, transporter och jordbruk.

Totalt omfattar arbetskraften omkring 8,5 miljoner människor. Sysselsättningsgraden är drygt 40 procent. Jämfört med andra länder är den irakiska arbetskraften påfallande ung, 56 procent är för närvarande under 24 år. Till följd av den ekonomiska återhämtningen har arbetslösheten sjunkit till omkring 15 procent, för ett årtionde sedan var den dubbelt så hög. Arbetskraften är också relativt välutbildad. De flesta har åtminstone en 10-årig skolutbildning.

Den fackliga situationen: 

Kriget mot Irak slog inte bara sönder det tidigare styrande Baathpartiet utan även den allierade fackföreningsrörelsen General Federation of Trade Unions (GFTU). GFTU  hade till uttalad uppgift att stävja all politisk opposition.

I maj 2003 bildades en ny facklig rörelse, Iraqi Federation of Trade Unions (IFTU). Inledningsvis motsatte sig de amerikanska invasionstrupperna IFTU:s rätt att existera, men i ett senare skede fick IFTU grönt ljus för att organisera anställda inom den offentliga sektorn. IFTU är i dag den största fackliga organisationen i landet och den enda som blivit officiellt erkänd. Vid sidan av ICFU finns det mer vänsterorienterade Federation of Workers Councils and Unions in Iraq samt det oberoende fackförbundet Federation of Oil Unions in Iraq.

Ratificerade kärnkonventioner: 

ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken. Irak har ratificerat alla ILO:s kärnkonventioner, men det är vanligt med repression mot fackligt arbete.

I ILO:s databas Normlexhittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.

Ratificerade av Irak:

Fackliga organisationer: 

Fackliga centralorganisationer: General Federation of Trade Unions (GFTU), Iraqi Federation of Trade Unions (IFTU) samt Federation of Workers Councils and Unions in Iraq. Det finns för närvarande ingen facklig organisation i Irak som tillhör Världsfacket ITUC.

Senast uppdaterad: 

Januari, 2019, Mats Wingborg. 

För mer info kontakta info@uniontounion.org. För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och nyhetssajten LabourStart.

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
4 - Trade rights index 4 short
Läs mer
4 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 4 betyder att det sker systematiska kränkningar.