Tanzania

Tanganyika och Zanzibar var brittiska kolonier från 1914 till självständigheten 1961. 1963 bildade de unionen Tanzania. Landet har varit politiskt stabilt, men ekonomisk fattigt och varit det land som fått mest svenskt bistånd genom åren. Fackföreningsrörelsen är väl organiserad. Två centralorganisationer – TUCTA  på fastlandet och ZATUC på Zanzibar är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS 

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
945 090 km²
Huvudstad
Dodoma (parlament) 228 000 invånare Dar es Salam (reg) 2,9 milj. invånare
Religion
Ca 45% kristna, 30% muslimer
Invånare
51 000 000
BNP/Invånare
2 510 US dollar
Språk
Kiswahili officiellt språk, engelska spritt
UNDP/HDI
Rangordning 2014: 159 (av totalt 187), Värde: 0,488
Ratificerade kärnkonventioner:
29 - 87 - 98 - 100 - 105 - 111 - 138 - 182

Bakgrund

Historia

De allra tidigaste människorna bedöms ha levt i Rift Valley i Tanganyika. Tanganyika var en tysk koloni mellan 1885 och 1914, medan öarna Zanzibar och Pemba var brittiska. 1961 uppnådde Tanganyika och 1963 Zanzibar sin självständighet. Kort därefter bildade Tanganyika och Zanzibar unionen Tanzania med Julius Nyerere som president. 1967 startade Nyerere ett experiment med att försöka skapa en afrikansk socialism och bygga upp s.k. Ujamaa-byar med kollektivjordbruk.

Tanzania hade under 70-talet ett nära samarbete med bl. a. Kina som finansierade och byggde den så kallade Tazarajärnvägen mellan Tanzania och Zambia. Nyerere förblev president till 1985 då han – som en av få presidenter i Afrika som suttit länge vid makten – självmant avgick. Samarbetet mellan Sverige och Tanzania har också varit mycket tätt, speciellt nära under Nyereres tid som president.

Statsskick och politik

Flerpartival hölls för första gången 1995. Valen har sedan dess dominerats av CCM, Chama Cha Mapinduzi (Revolutionary State Party). CCMs ledare Jakaya Kikwete är landets president sedan 2005.   I presidentvalet oktober 2015 segrar CCMs kandidat John Magufuli men inte överlägset som tidigare CCM-kandidater. Hans popularitet ökar när han drar ner på höga regeringsrepresentanters (inklusive sina egna) förmåner. Zanzibar har en egen president, Ali Mohamed Shein som också tillhör CCM. Frågan om att lämna unionen med Tanganyika har aktualiserats.

Ekonomi

Tanzanias första legendariske president Julius Nyerere, försökte bygga en afrikansk socialism. Nu är landet en marknadsekonomi.

Tanzania tillhör världens fattigaste länder och är ett av de länder som beviljats stora skuldavskrivningar. Landet var länge helt beroende av bistånd, men den ekonomiska utvecklingen har de senaste åren varit positiv. Bl.a. stora gasfyndigheter har gjort att utländska investeringar, inte minst kinesiska, har ökat starkt och Tanzania räknas nu till de s.k. lejonekonomierna i Afrika.

Jordbruket står för 85 % av exporten och 90 % av befolkningen får sin utkomst från det. Klimat och jordmån begränsar dock odlingsmöjligheterna. Turismen är också viktig före ekonomin.

I juni 2015 enas Tanzania och med 25 afrikanska länder om ett frihandelsavtal.

Den fackliga situationen

Grundläggande fackliga rättigheter finns inskrivna i lag och strejker förekommer. I praktiken kränks fackliga rättigheter ofta. En en långvarig strejk vid TAZARA-järnvägen slutade i maj 2015 med att den bedömdes som illegal av Högsta Domstolen.

Fackliga organisationer

Fackföreningsrörelsen etablerades i mitten av 1950-talet med nära koppling till självständighetsrörelsen. 1991 inleddes en facklig frigörelseprocess. 2003 bildades Zanzibar Trade Union Congress, ZATUC som en helt självständig centralorganisation med 15 000 medlemmar (november 2006).

Centralorganisationen på fastlandet Trade Union Congress of Tanzania, TUCTA med 350 000 medlemmar består av tolv förbund och har en stabil ekonomi. TUCTA och ZATUC är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFSoch Organization of African Trade Union Unity, OATUU.

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
4 - Trade rights index 4 short
Läs mer
4 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 4 betyder att det sker systematiska kränkningar.